15 december

Perrongen låg öde. Bara ett fåtal människor klev av tåget när det stannade och åtta av dessa var Crew. Landskapet omkring dem var snöigt, men ganska fula, gråa betong byggnader förstörde helhetsintrycket något.
”Är det här Gagnef?” frågade Legobitar tveksamt och såg sig omkring.
”Nej”, svarade Missmonroe glatt. ”Vi är i Borlänge. Min hemstad”, tillade hon ännu gladare när ingen verkade reagera.
”Men”, suckade Stierna. ”Vi var ju på väg till Gagnef! Du sa ju att vi skulle ta det här tåget”.
”Jag vet”, sa Missmonroe. ”Det ligger bara någon mil härifrån. Men Allie skulle ju köpa nya kläder och det finns inga klädaffärer i Gagnef, så vi får stanna till här en snabbis. Och dessutom så.. kjdsjjkldslskfdlkf”, lät det som hon sa, men de andra förstod att hon bara mumlat något väldigt snabbt.
”Vad sa du?” frågade Angelina tålmodigt, vilket var ett karaktärsdrag som författaren till denna del låtsades att hon hade.
”Jag sa att en bokaffär här har lovat mig deras Dödsrelikerna-affischer när de skulle ta ned dem… och jag måste kolla om de har tagit ned den än”.
”VI HAR INTE TID FÖR DET HÄR”, vrålade Moltena (och de misstänkte att hennes vrede delvis låg i det faktum att de utan framgång hade letat genom hela tåget efter kladdkaka).
”De hade två. Du kan få den andra”, sa Missmonroe.
”Okej”, svarade Moltie direkt.

Någon timme senare så satt de på en buss mot Gagnef. Allie satt och klappade kärleksfullt på sina nya kläder, Legobitar försökte vinna tillbaka sin mobil ur Angelinas stenhårda grepp och Dark Lizard letade genom iPoden han lånat av Missmonroe efter bra musik. Han tycktes inte hitta någon för han såg ledsen ut. iPodens ägare satt i sin tur bredvid Moltena och de båda såg mycket sura ut, vilket berodde på att expediten i bokaffären sagt att två kvinnor i mystiska, svarta mantlar redan hade varit där och fått affischerna.
”De kanske har affischer som ni kan få i en annan stad”, försökte Stierna muntra upp dem, fast utan resultat.
”Nej, alla i hela världen är borta”, sa Moltena dramatiskt.
”Jag ska fixa en åt dig”, lovade Dreaner samtidigt som han hatiskt kollade ut genom bussfönstret på all snö.
Några säten bakifrån hörde skrik från när Angelina använde sylvassa gem för att hindra Legobitar från att ta tillbaka sin mobil. Angelinas stridsrop blandades med vrålet av smärta från Legobitar. Strax efteråt kom Legobitar framskyndades till de andra.
”Gå aldrig mellan mig och en mobil”, hördes det bittert från sätet där Angelina nu satt ensam.
”Hon har blivit galen av påfrestningen”, konstaterade Allie och skadade på huvudet.
”Apropå påfrestning”, sa Dreaner plötsligt och slutade försöka mörda snön med blicken. ”Är det inte 15 december idag?”
”Herregud!” utbrast Moltena och slog händerna för munnen.
”Vadå… vad händer nu?” Missmonroe såg förvirrad ut.
”Men det är ju Återträffen idag!”
Ett litet kaos uppstod. Om bara en halvtimme skulle massa medlemmar mötas vid Hoggyfontänen för att sörja att det var ett år sedan den forna sidan lade ned. Crews närvaro där var mycket viktig. Och där satt de, på en buss i det snöiga Dalarna… situationen verkade hopplöst.
”Jag kanske har en lösning!” hördes det från några säten framför, där en tjej med Hufflepuff-randig halsduk kikade upp.
”Eriskay?” utbrast Missmonroe, som kände igen henne som en av moderatorerna i Harry Potter-forumen.
”Japp”, svarade Eriskay. ”Och jag tror som sagt att jag har lösningen på era problem”.
”Det tvivlar jag på”, muttrade Dreaner.
Legobitar slog till honom.
”Berätta, vad är lösningen”, sa hon sedan.
”Felix Felicis, som bor i Gagnef, har en tidvändare! Ni kan säkert få låna den”, berättade hon.
”Fast tidvändare fungerar ju inte i verkligheten”, påpekade Dark Lizard. ”Det finns en klar brist om man kollar på hur tidsresorna i Harry Potter går till, eftersom att…”
”Jk Rowling har inga brister”. Missmonroe såg aggressiv ut. ”Vi måste skynda oss!”

Felix Felicis såg väldigt förvånad när hon öppnade dörren och fann att Eriskay stod utanför tillsammans med Crew.
”Hej”, sa Eriskay. ”Crew behöver låna din tidvändare”.
”Eh, kom in”, svarade Felix Felicis. ”Jag höll bara på att spela in en låt, men det kan vänta tills senare. Vad behöver ni den till?”
”Rädda världen”, svarade Angelina dramatiskt.
”Rädda träffen”, svarade Moltena mindre dramatiskt.
”Åka tillbaka och gå på träffen”; svarade Legobitar realistiskt.
”Så det är bråttom”, tillade Missmonroe.
Efter att ha tolkat deras blandade budskap skyndade Felix Felicis sig att hämta sin tidsvändare, som såg ut som det står att den ska se ut i böckerna och inte alls lika misslyckad som den ser ut i filmen.
”Vi måste låna med oss den”, sa Stierna. ”För vi måste använda den först efter att vi är klara med att hitta Zirius. Är det okej?”
”Allt för Fefo”, svarade Felix Felicis glatt. ”Kan jag fresta er med lite kladdkaka innan ni drar vidare?”
Crew skrek glatt ja (till och med Dreaner visade lite glädje). De slog sig ned vid bordet och högg in på den gudomligt goda kladdkakan. Felix Felicis rattade in en radiostation som spelade julmusik för att skapa lite stämning. Plötsligt avbröts en jullåt för vad som verkade vara en viktig nyhetssändning.
”Mystiska saker händer i Leksand, rapporterar källor. Mystiska människor i mantlar har synts till och polisen undersöker nu om detta kan ha att göra med något slags gäng. Mer om detta i nyheterna nästa timme, då vädret också rapportera om mystisk dimma och iskyla”.
De tio stirrade på varandra. Mystiska människor med mantlar… dimma och iskyla… Det fanns bara en sak som det kunde handla om.

En snabbt hejdå och en ännu snabbare transferering senare befann sig Crew i Leksand. De hade dykt upp vid ishallen, där den stora folkmassan fick den att misstänka att en hockeymatch snart skulle börja. Genast började de spana efter mantelklädda människor. De tyckte att de borde vara ganska lätta att se bland alla människor som var klädda i färgglada lagtröjor. Plötsligt stelnade Allie till. Hon petade på Missmonroe.
”Kolla där”, viskade hon, och pekade mot en mantelklädd människa som stod lite avsides.
Den mantelklädda människan såg ut att viska något till en icke-mantelklädd människa.
”Den håller säkert på att Imperioa den stackars mugglaren”, flämtade Missmonroe och drog snabbt med sig de andra för att nå fram till den hemska scenen.
”Stopp där”, sa Dark Lizard respektingivande.
De två människorna kollade upp.
”Vi vet vad du håller på med, Dödsätare”, sa Legobitar argt.
”Precis”, nickade Angelina. ”GE TILLBAKA MIN MOBIL ELLER DÖ!”
Crew möttes av stirrande och förvånade blickar.
”Va?” sa tjejen med mantel.
De såg nu att hon var ganska ung. Den andra personen såg inte alls särskilt rädd/imperioad/orolig ut heller. Det började gå upp för Crew att de kanske hade begått ett misstag.
”Typsikt Gryff att handla innan man tänker”, muttrade Moltena, medan Stierna försökte be om ursäkt tusen gånger under loppet på en halv minut.
”Det är lugnt”, sa den mantelklädda tjejen när Stierna slutat säga förlåt om och om igen. ”Vi stod faktiskt och väntade på er. Jag är Howazie på Fefo”.
”Och jag är Zilver Z”, presenterade den icke-mantelklädda. ”Jag antar att ni också hörde rapporten på radion?”
”Precis”, svarade Dreaner. ”Har ni sett till några dementorer eller annat jobbigt?”
”Nej, men vi tror att de kommer att dras hit”, berättade Howazie. ”Det är ju match ikväll, och om dementorerna drogs till Quidditchmatchen i tredje boken, så kommer de nog dras hit också”.
Crew tyckte att det var en mycket smart slutsats (Missmonroe och Moltena var nästan gråtfärdiga av stolthet över deras Potter-kunskaper) så de bestämde sig för att vänta tillsammans med dem. Zilver Z var mitt uppe i en lång utläggning om datorer och varför de var världens bästa uppfinning när hon plötsligt avbröt sig.
”Blev det precis kallare?” frågade hon sedan.
Hon hade rätt. Kylan kröp innanför kläderna och en skrämmande dimma smög sig närmare dem.
”De är här”, viskade Stierna.
Och sedan, som genom ett trollslag, var de omringade. Minst trettio figurer, insvepta i huvor, kom glidandes mot dem. Känslan av att aldrig kunna bli lycklig igen fyllde dem alla, och panik bröt ganska snart ut.
”Fly”, vrålade Dreaner.
”Herre min högaffel”, skrek Howazie och grep tag i Zilver Z, och tillsammans transfererade de sig därifrån.
Crew stod kvar, stela av skräck. Den ensamma dementorn på biblioteket hade varit lätt att hantera, men det här var trettio stycken.
”Inte ens alla våra Patronusar tillsammans skulle fixa det här”, sa Moltena svagt.
”Vi måste klara det här”, sa Missmonroe och tog tag i sina sju fellow Crew-medlemmar, och sedan snurrade hon på fläcken för att ta med dem alla via med transferens. Mörkret slöt sig omkring dem…