23 december

Hm”, sa Legobitar. ”Jag trodde att Nordkap skulle vara mer…”
”Som i en Disney-film”, avslutade Allie hennes mening och såg mycket sur ut över det faktum att det panorama de nu blickade ut över inte alls såg ut som något ur en julig, tecknad film.
Det såg snarare ut som en liten industristad med betongkolosser och höga skorstenar, ur vilka det kom rosa, ulliga små moln. Moltena var i extas över den mycket vackra färgen på molnen och Angelina mumlade något om att de såg ut att vara helt klimatvänliga. Dark Lizard mumlade något ohörbart som mycket väl kunde vara ett försök att sjunga med i en östtyskrysktjeckisk poplåt.
”Jag antar att det kanske är leksaksfabriker”, sa Stierna.
”Vi kan ju alltid kika efter”, konstaterade Angelina.
Med snön krasandes under skosulorna började de röra sig mot det närmsta av betonghusen. Inte för en sekund slog det dem att det kanske var konstigt att stället inte var mer bevakat. Det var ju ändå detta som förmodat skulle vara Voldemorts högkvarter för stunden. Men eftersom vårat kära Crew under denna berättelse har uppvisat regelbundna tecken på naivitet och dåligt omdöme så fortsatte de glatt (eller ja, kanske lite nervöst då) knalla mot fabriken. Ovanför den stora ingången till fabriken satt en stor skylt med märkliga tecken.
”Okej…?” sa Dreaner och kollade på den som att skylten var dum i huvudet för att den var på ett språk som de inte fattade.
”Det är nog nissiska”, sa Dark Lizard övertygat. ”Nissarnas egna språk”, tillade han när de andra enbart såg förvirrade ut.
”Är inte det där tecknet som är på ryggen till den brittiska Deathly Hallows?”, undrade Missmonroe och pekade på något som liknade ett triangulärt öga.
”Jo”, svarade Moltena upphetsat. ”Åh, tänk om det innebär att Tomten har en av…”
”SSSCHH”, utbrast Stierna snabbt. ”Inga spoilers!”
Både Missmonroe och Moltena såg lite skamsna ut då de smög vidare och in genom porten till den misstänkta leksaksfabriken. Den stora fabrikslokalen låg helt öde, men maskinerna tycktes vara ingång. Allie såg väldigt ledsen ut när det inte alls fanns några små nissar som målade med schackrutigfärg där. Genom hela lokalen gick rullband kors och tvärs, och Crew närmade sig relativt försiktigt ett av dem för att se vad som åkte på dem. Synen som mötte dem fick dem att dra efter andan.
”Åh fy”, sa Legobitar och lät illamående.
På rullbandet åkte små (men mycket verklighetstrogna) Voldemort-dockor, i enorma mängder, med texten ”Ondska är vakkert” (”Nackdelen med Hogwarts tycks vara att språkundervisningen är mycket bristfällig. Han stavar som en lunar-fjortis”, konstaterade Dark Lizard) tryckt på förpackningarna.
”Titta här då”, hördes Stiernas röst från ett annat rullband.
Små förpackningar med ”gör din egen horrokrux på tio minuter”-kit susade glatt fram på rullbandet. Sju åttondelar av Crew såg bestörta ut över att se vad Voldemort nu använde Tomtens leksaksfabrik till. I bakgrunden sprang Moltena runt och försökte samla på sig så många leksaker hon kunde, medan hon euforiskt gosade med en Voldemort-docka i plysch. De andra ignorerade henne, förutom Dreaner som började prata om att det kunde bli en fin julklapp till deras kommande barn.
”Vi kanske borde gå vidare”, sa Angelina efter att de stirrat på rullbanden i några minuter. ”Det här känns inte som att det leder någonstans”.
De släpade med sig Moltena därifrån, som motvilligt lämnade några av leksakerna kvar, medan hon småpratade med sin Voldemort-docka, som fått namnet Vol-Vol.
”Undrar om man kan byta kläder på honom”, mumlade hon mest för sig själv. ”Han skulle klä i rosa”.
”Jag har alltid undrat om Voldemort använder underkläder”, utbrast Missmonroe och började glatt dra i Voldemort-dockans ondskefulla klädnad.
”Sluta tafsa”, gnällde Moltena.
”Men jag vill också se”, gnällde Missmonroe ännu drygare.
De två tjejerna började bråka om dockan och försöka dra den ur varandras händer. Tillslut tappade de balansen och ramlade tillsammans ned i en snöhög. Det enda konstiga var att de inte tycktes dyka upp igen.
”De drunknar i snön”, vrålade Dreaner hysteriskt och började gräva.
Strax därefter försvann även han. Nu började de andra förstå att det var något underligt med den där snöghögen. Legobitar petade lite på den med sin trollstav.
”Aha,” sa hon sedan. ”Det är ingen vanlig snöhög, det är en arktisk variant av Djävulsnaran. Den måste ha vaktat en hemlig ingång eller nått”.
”Så vad är det meningen att vi ska göra?” frågade Allie Trox.
”Vi måste hoppa ned efter dem”, förklarade Legobitar.
”Men kämpa inte mot, för då kommer den bara hålla fast er”, sa Angelina.
Den del av Crew som fortfarande var kvar ovan jord ställde sig bredvid varandra och gjorde sig beredda att hoppa rakt in i snöhögen. Dark Lizard stoppade omsorgsfullt in sin iPod (egentligen Missmonroes, men eftersom hon var sur över att MuggleCast skulle lägga ned så hade hon lånat ut den ett tag) i en vattentät behållare så att Djävulssnön inte skulle skada den. Angelina gjorde det samma med sin mobil. De kollade på medan hon tog ett kärleksfullt adjö av den. Sedan tog varsitt djupt andetag och hoppade…

DUNS DUNS DUNS DUNS DUNS lät det när de resterande fem Crew-medlemmarna slog i marken. Förvirrat kollade de sig omkring och försökte att orientera sig i den dunkla miljö de hamnat i. Det var tydligen något slags underjordiskt högkvarter, med kartor som visade flygruter över världen, och ett antal avancerade GPS-utrustningar. Efter ett tag gick det upp för dem att detta måste vara den plats som nissarna övervakade Tomtens flygtur över världen ifrån. Men… Varför satt det klistermärken med små dödskallar med ormar i munnen överallt? Och var inte julfärgerna RÖTT och grönt, inte SILVER och grönt? Någon hade lagt ned ett bra tag på att göra en extreme home makeover på stället.
”Jag har väntat er ankomst länge nu”, hördes en kall röst.
De fem Crew-medlemmarna såg sig om. Från en av de underjordiska gångarna kom nu Voldemort, följd av sina trogna Dödsätare. En efter en tog de av sig maskerna och alla hånlog de mot Crew. Moltena, Dreaner och Missmonroe hölls fast av varsin Dödsätare.
”Trodde ni att ni skulle kunna överlista mig?” frågade Voldemort och skrattade sitt höga, kalla skratt. ”Dårar! Ingen kan besegra mig! Jag har tagit magi längre än någon annan, jag är mäktigast… bäst… eventuellt snyggast också. Och nu kommer jag ha krossat den patetiska julen”.
”Du kommer aldrig att vinna”, sa Dreaner till allas stora förvåning. ”Du kan inte förstöra julglädjen!”
”Där tar ni fel”, svarade Voldemort, samtidigt som Dödsätare omringade de fem sista Crew-medlemmarna. ”Det kommer att bli lika enkelt som att stjäla godis från småbarn”.
”Något du uppenbarligen haft lite problem med under historiens gång”, muttrade Missmonroe och skrek till lite när Dödsätaren som höll i en tog ett hårdare tag om hennes armar.
”Tyssssstnad”, väste Voldemort.
Samtidigt slängde Bellatrix Lestrange arga och svartsjuka blickar mot Moltena, som diskret försökte få sin Dödsätare att flytta närmare Voldemort, vilken hon såg på med extrem fangirlism i blicken.
”Bered er på att möta er död, Crew”. Voldemort höjde sin trollstav. ”Avada Ke…”
”STOPP DÄR”, hördes ett vrål och alla höjde sina blickar bara för att se Zirius komma åkandes i en flyttad tråd.
Med sig hade han alla moderatorer som alla såg ut att vara beredda att slåss för julen och Fefos framtida existens.
”Zzzziriusssss”, väste Voldemort ännu en gång (”HAHA han har talfel”, viskade Angelina till Stierna). ”Du borde inte ha kommit hit. Mina Dödsätare har redan besegrat dig en gång, och de kan göra det igen, och den där löjliga skaran du har med dig är ingen match för mig”.
”Vi får fel se”, svarade Zirius sammanbitet. ”FRAMÅT MODERATORER”, vrålade han sedan.
Och duellen började. Crew hade snart blivit fria och vunnit sina trollstavar tillbaka och slängde sig in i kampen. Luften i det underjordiska rummet blev snart varm av alla kraftfulla förhäxningar och förbannelser som flög fram igenom luften. Överallt svischade strålar av ljus i olika färger och då och då hördes ett skrik då någon blev träffad av en särskilt kraftig förbannelse. Dreaner och Moltena duellerade mot fyra Dödsätare tillsammans, Legobitar hade tagit sig ann varulven Greyback och Angelina såg ut att äga sönder Dolohov totalt. Samtidigt i ett annat hörn av rummet slogs Dark Lizard mot Lucius Malfoy, och han hade nu tag till sin signaturförhäxning; han hade förhäxat sin halsduk till att slingra sig runt Lucius för att hålla fast honom. Allie och Stierna stod rygg mot rygg och slogs mot varsin anonym Dödsätare. Då och då snurrade de för att byta duellant. Missmonroe hade siktat in sig på Bellatrix, vilket förmodligen berodde mer på en personlig vendetta (”det här är för Sirius, din handikappade hinkypunk”, tycktes hon mumla) än vilja att rädda julen. Under tiden som detta hände hade Zirius nått fram till Voldemort och de duellerade nu mot varandra. De som såg duellen har i efterskott berättat att det sällan skådats magi av den klass som nu användes. Deras trollstavar rörde sig så snabbt att de bara blev svischande streck och det lät högt varje gång deras förbannelser kraschade i luften. Voldemort hade fullt upp med att håna Zirius, och märkte därför inte att Crew och moderatorerna hade besegrat alla hans Dödsätare.
”EXPELLIARMUS”, skrek de alla i kör.
Kraften av alla deras avväpningsbesvärjelser fick Voldemorts trollstav och flyga ur hans händer och ned på marken. Moltena dök genast efter den.
”Jag håller i Mörkrets Herres trollstav”, fnittrade hon förtjust.
Dreaner såg småsur ut men det var ingen mot hur Voldemort såg ut. Hans ansikte var förvridet av vrede och de röda ögonen utstrålade vansinne.
”Hur gick det här till?” väste han. ”Hur kunde ni besegra mig?”
”För att de slåss för kärleken och hoppet och vänskapen och gemenskapen och allt annat som är gott i denna värld”, sa någon som precis ramlade ned från taket.
Crew såg ut som de sett ett spöke. För där stod Sarah Dumbledore, och hon såg väldigt levande ut för att ha dött för några dagar sedan.
”Men… men….” lät Allie förvirrad.
”Du DOG ju”, utbrast Legobitar.
”Jag trodde också att jag skulle dö”, nickade Dumbledore. ”Men precis när jag trodde att allt hopp var ute ramlade det ned en av Fefos nya fenix-knappar från himlen. Och den helade mig”. Nu vände hon sig till Voldemort. ”Spelet är slut, Tom. Du kan inte vinna över Fefo”.
Crew, moderatorerna och Zirius nickade instämmande. Voldemort såg arg ut i några sekunder. Sedan sjönk han ned på marken, gömde ansiktet i sina bleka, spindelliknande händer och började skaka obehärskat. Det blev helt tyst i det rummet. En knappnål föll någonstans och ljudet ekade länge.
”… Gråter han?” frågade Dark Lizard tillsist.
”…” svarade Missmonroe.
”HAHA”, svarade Angelina.
” Eh… Mörkrets Herre?” Moltena närmade sig försiktigt honom, i hopp om att han inte skulle skada en gravid kvinna med Slytherin-halsduk. ”Mår ni bra?”
Voldemort svarade inte, så Moltena gick lite närmare.
”Var försiktig”, viskade Stierna.
”Ursäkta, jag vill inte störa, men varför gråter ni? Ni har ju förlorat massa gånger förut, men ändå inte gråtit”.
”För att jag hatar julen”, skrek Voldemort plötsligt medan han snyftade högljutt.
”Äh, den är inte så illa”, svarade Dreaner varpå Missmonroe nästan svimmade av förvåning.
”Jo”, snyftade Voldemort och tog mot den rosa näsduken som Moltie erbjöd honom. ”Det är den värsta tiden på året… för alla är så lyckliga… OCH FÅR JULKLAPPAR”.
”Ja, det är lite det som är tanken med julafton”, svarade Zirius kyligt. ”Att folk ska vara glada. Varför vill du förstöra det?”
”För att jag aldrig får några julklappar ju!”
Voldemorts påstående möttes av stirrande blickar.
”Konstigt”, fnös Missmonroe. ”Konstigt att ingen ger julklappar till någon som mördar, torterar och är allmänt ELAK”.
”Ssscchhh”, sa Moltena förebrående då Voldemort började gråta ännu mer.
”Men jag fick inte ens julklappar när jag var liten”, hulkade han. ”Jag önskade mig en egen nallebjörn vartenda år på barnhemmet, men ändå fick jag aldrig någon… När jag fick veta om mina magiska krafter svor jag att ägna mitt liv åt att förstöra andras jullycka… för jag fick aldrig uppleva någon själv”.
”Vet ni vad, jag tycker faktiskt synd om honom”, sa Sarah Dumbledore.
”Vi med!” sa moderatorerna i kör.
”Jag har en idé”, sa Zirius och sprang iväg, för att strax komma tillbaka igen. ”Titta vad jag hittade i Disney-tråden i Film&Tv-tråden!” Han viftade med en stor nallebjörn.
Voldemort stirrade på kramdjuret med tårfyllda ögon.
”Till mig…?” sa han frågande.
”Ja”, svarade Zirius och räckte den till den gråtande gestalten på marken.
Och det var då Jullyckan kom till Voldemort och uppfyllde varenda liten del av hans själ och alla hans horrokruxer också. Ett starkt ljussken spred sig runt honom då han reste sig från marken och såg sig omkring på människorna som samlats runt honom.
”Tomten sitter inlåst i renarnas stall”, berättade han. ”Det borde fortfarande finnas tid för honom att hinna dela ut alla julklapparna”.
”Vi måste skynda oss dit”, sa Zirius.
De gjorde sig beredda att ge sig av med hjälp av ett nyinstallerat Trapp-forum.
”Eh”, lät Voldemort. ”Är det okej om jag stannar här med Salazar Junior?” frågade han och höll fram sin nallebjörn för att visa vem Salazar Junior var.
De nickade och kvar lämnade de en förändrad man, som äntligen hade fått det han saknat hela sitt liv; en nallebjörns villkorslösa kärlek.

Tomten satt mycket riktigt inlåst i renarnas stora stall. När de befriat honom fick de svara på ett antal frågor om snällhet, julglitter och gröt (Dreaner fick guldstjärnor för alla sina svar) för att bevisa att de faktiskt var det riktiga Crew och inte Dödsätare som tagit Polyjuice-elixir.
”Men hur ska jag kunna flyga?” frågade Tomten och bekymrat.
Det var först nu de märkte att renarna var borta. Tydligen hade Voldemort glömt att nämna den lilla detalj som innebar att han i ett raseriutbrott skickat Tomtens renar till Sahara-öknen. Fenixen Kimble flög upp och satte sig på Zirius axel för att sedan picka lite på honom.
”Inte nu Kimble”, sa Zirius. ”Jag försöker fundera ut en lösning.
”AHA”, lät Angelina.
”Åååh”, sa Legobitar när det gick upp för henne varför Angelina aha:ade.
”Vad?” sa Dreaner som hade fullt upp med skriva en låt om att Tomten var awesome.
”Tänker ni samma sak som jag?” frågade Missmonroe som fattade ovanligt snabbt för att vara Missmonroe.
”Jag tror det”, sa Dark Lizard.
”Åh, jag fattar”, sa Allie och Stierna i kör.
”Vi låter Kimble dra släden!” utbrast Moltena glatt.
”Jag kom på det först”, muttrade Angelina.
Och sagt och gjort, tillsammans hjälpte de Tomten att spänna fast Kimble framför släden som var fullastad med julklappar.
”Tack så mycket för hjälpen”, sa Tomten när han satt i släden med tyglarna i händerna. ”Och hälsa tack till hela Fefo. Utan er alla så hade julen aldrig blivit av i år”.
”Det var så lite så. Lycka till, Tomten”, log Zirius. ”Hoppas att ni inte stöter på några problem med Dödsätare som fortfarande är på flykt”.
”Åhhåhååh”, skrockade Tomten. ”Det ska nog inte vara några problem. Jag har ju min trollstav med mig”, tillade han och med de orden lyfte släden från marken.
Zirius, Crew, moderatorerna och Sarah Dumbledore stod kvar och tittade efter Tomten som försvann iväg mot kvällshimlen, mot stjärna och mot månen. Den gyllenröda fenixen avtecknade sig mot himlen och det tog ett tag innan ekipaget var helt försvunnet.
”Då kan vi åka hem igen då”, konstaterade Zirius.
”Oj”.
Alla vände sig om och kollade på upphovet till oj:et. Där stod Moltena och hon hade ett ganska förläget och skräckslaget ansiktsuttryck.
”Jag tror att vattnet precis gick”.

Vad är det här? Julen är precis räddad, ordning på Fefo är eh, typ, återställd, Voldemort har blivit en förändrad man med en positiv syn på livet och Tomten kommer med all förmodan att hinna ge julklappar till alla barn världen över (det vill säga de som firar jul och det är ju faktiskt INTE alla). Finns det tid för ännu ett julmirakel? Det är en dag kvar till julafton och vem vet vad som kommer att hända…