20 december

Hostande och hackande föll crew snurrande ut ur en eld som brann ur en eldstad som för dem var helt okänd. Med sot i ögonen såg de sig omkring och försökte avgöra omgivningarna.
”Och var i nollning är vi någonstans?!” utbrast Angelina och skyndade sig att se till att hennes mobil inte var skadad av all eld och aska och annat otrevligt.
”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE.” tjöt Moltie. ”JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT LETA EFTER ZIRIUS. MINA KLÄDER HAR BLIVIT SVARTA. SVARTA. JAG SER UT SOM… SOM… SOM…” hennes skrik avbröts av våldsamma snyftningar och hon föll ihop i en hög på det kalla golvet och grät högt. Resten av crew tittade oroligt på.
”Humörsvängningar. Den här graviditeten blir värre och värre!” viskade Dark Lizard och låtsades rätta till sin halsduk medan han i själva verket stal Missmonroes iPod.
”HEY!” skrek Missmonroe. ”DET ÄR FAKTISKT POTTERCAST MED ROWLING SOM JAG LYSSNAR PÅ!!!”
Och innan någon hann säga något hade de påbörjat ett våldsamt slagsmål. Dreaner började skratta och lät läskigt lik Jokern, medan Allie och Legobitar skrämt försökte gömma sig från alla knytnävar.
”NU SLUTAR NI!” skrek Stierna. ”ANNARS BANNAR JAG ER PERMANENT FRÅN FEFO. Det betyder FÖR ALL FRAMTID.” klargjorde hon och Missmonroe och Dark Lizard slutade genast att slåss.
”Om vi har något Fefo kvar att banna dem från ja.” hördes det svagt från Allie. ”Vart är vi?”
Nu kom alla på att de inte hade en aning om vart de var någonstans.
”Ser det här ut som en anonym håla i Norrbotten?” frågade Legobitar och såg sig omkring i alla vrår som omgav dem.
”Nej… eller jag vet inte. Jag har aldrig varit här! Eller där.” sa Moltie som hämtat sig från sin gråtattack och nu tröstades lite försiktigt av Dreaner. Dark Lizard började gå runt och knacka på väggarna.
”Tror du att du får svar sådär?” frågade Missmonroe spydigt, som fortfarande inte tänkte förlåta honom för att han stulit hennes iPod under sådana omständigheter.
”Nej men…”
Plötsligt lät det som någon knackade tillbaka. Hela crew flämtade till, i kör, vilket fick det att se ut som de medverkade i en mycket dålig skräckfilm, vilket Angelina var snabb att påpeka.
”Nej, det kommer utifrån!” sa Stierna och försökte hitta en dörr. ”Vart är dörren?”
”Ni är så dåliga.” sa Dreaner. Sedan gick han genom väggen och försvann.
”OH HERREGUD. Det är precis som på perrong 9 ¾ !” vrålade Missmonroe och sedan helt förblindad i tårar rusade hon efter Dreaner. De andra var snabba att följa efter, även fast de inte hade någon aning om vart de skulle hamna. Men som vi vet sedan tidigare har crew för vana att inte tänka efter innan de sätter sig in i en farlig situation.
De kom ut på en ödslig sandväg, och möttes av en tjej som red på en häst.
”VIK HÄDAN ODJUR!” ropade Moltie skrämt och tog skydd bakom Missmonroe när hon såg det läskiga djuret.
”Åh SLUTA vara rädd för hästar!” sa Missmonroe men såg ändå nöjd ut över att slytherinaren hade valt en gryffindorare att gömma sig bakom. Tjejen red fram till dem och hoppade graciöst av hästen, som på egen hand gick i väg för att dricka lite vatten ur en hink, till Molties glädje.
”Hej!” sa hon försiktigt. ”Kommer ni från planket?”
”Planket?” frågade Stierna försiktigt.
”Ja… bakom planket! Vi brukar höra röster därifrån, men ingen kommer någonsin ut. Det är som att de är fångade där och…”
”TYST!” skrek Angelina och tystade tjejen med ett gem, då hon visste att om hon skulle fortsätta prata skulle Missmonroe dra kopplingen till Slöjan i Harry Potter, och då skulle de förlora ännu mer tid på sin resa genom att lyssna på Missmonroe gråta och sakna Sirius. Och de hade redan en Zirius att bekymra sig över. Nu lyckades hon rädda situationen, men tjejen såg lite förvirrad ut.
”Vem är du?” frågade Allie som tänkte att det var bäst att vara lite artig i en situation likt denna.
”Jag heter ’Timmy. Jag ser över de norra gränserna av Fefo. Vilka är ni?”
De presenterade sig fort.
”Jaha, äntligen har ni kommit hit! Vi behöver er, allt är verkligen ur kontroll!”
”Vad menar du?” frågade Dark Lizard och drack en klunk med coca cola som han på något mystiskt sätt lyckats få tag i.
”Alla svordomar och nollningar har gått ihop, och blivit TRAKASSERIER och mobbing på Fefo. Vi vet inte hur vi ska stå emot dem alla!” sa ’Timmy och såg gråtfärdig och trött ut.
”Åh herregud.” mumlade Legobitar chockat.
”Jag måste kräkas.” sa Moltie och försvann från dem.
De andra såg på varandra med oroliga blickar, som så många gånger förut. Fanns det något Fefo kvar för dem?
”Ni måste hjälpa Sarah Dumbledore!” sa ’Timmy och tittade på var och en i crew, medan Moltie kom tillbaka.
”Det var ju henne vi skulle till!” sa Dreaner.
”Vi hamnade fel.” sa Allie skamset.
”Hur ska vi ta oss till henne då?” frågade Angelina och såg beredd ut att söka efter kartor på eniro genom sin mobil.
”Gå så här.”
Och väldigt fort, men ändå invecklat, förklarade ’Timmy en vägbeskrivning för crew som till och med de kunde förstå. De sa adjö väldigt fort, och gav sig sedan av.

När de kom fram till vad de trodde skulle vara anonym håla i Norrbotten, eller de var ganska så säkra på det, så var synen som mötte dem verkligen ingen vacker syn. Överallt var alla husen brända och träden nedhuggna.
”Vad har hänt?” viskade Missmonroe skrämt och skyndade sig att gå närmare de andra.
”Ser ut som det varit krig…” sa Dreaner. De fortsatte gå, men mycket försiktigt, och nu hade de dessutom sina trollstavar redo.
”Jag vill verkligen inte vara med längre.” sa Moltie med svag röst.
”Jag håller med. Du borde gömma dig.” sa Dreaner. De andra tittade på honom. ”Men tänk på barnet! Barnet kan inte skadas!”
”Han har rätt.” sa Angelina. ”Moltie, kan du inte gömma dig i det här huset? Det ser inte så farligt skadat ut.”
Dark Lizard och Stierna lyckades med förenade krafter att öppna dörren på huset.
”Det här ser ju bra ut, du kan ju…” Allie stannade upp och tystnade.
”Vad är det?” frågade Missmonroe uppskrämt. Allie pekade bara. Intryckt mot väggen låg en tjej, som försökte hålla sig upprätt. Dark Lizard rusade fram.
”Sarah Dumbledore?”
Hon nickade svagt.
”Vad har hänt?” frågade Moltie med darrande röst och såg livrädd ut.
”Dödsätare… De attackerade när jag försökte ta mig till Kiruna. Jag vet inte… Aj… De var så våldsamma.”
Sarah Dumbledores ögon tårades av smärtan, Stierna skyndade fram för att hjälpa henne. Hon vände sig sedan tillbaka mot crew.
”Hon har träffats av tre olika förbannelser.” viskade hon, fastän alla i tystnaden kunde höra minsta ljud.
”Vad gjorde du i Kiruna?” frågade Angelina vänligt och satte sig på huk bredvid Sarah.
”Vi fick tips… Om att Zirius skulle vara där… Och med alla de dödsätarna… Men de… stoppade mig innan jag hann göra något.” Sarah hostade till och crew såg skrämt på varandra.
”Vi hämtar hjälp, vi…”
”NEJ!” utbrast Sarah och de chockades av styrkan hon plötsligt visade. ”Ni måste hitta Zirius. Annars är allt detta förgäves. Hitta Zirius…”
Hon blev svagare och svagare. Molties ögon tårades och hon tog Sarahs hand.
”Hur ska vi gå?” frågade Dreaner och såg ut att bli illamående över hur situationen faktiskt såg ut, hur illa det var.
”Ni vet. Och ni kommer klara det.” Sarah log mot dem alla. Sedan tittade hon rakt på Moltie och Dreaner.
”Ni kommer att få en fin son.”
Sedan slöt hon ögonen och sa inget mer. Moltie började gråta och alla skyndade fram för att trösta både henne och sig själva. Det kändes som det gick en evighet av tystnad, men sedan reste sig Missmonroe. Hon bet sig i läppen.
”Vi måste vidare. Vi måste göra som hon sa.”
”Det här är förfärligt…” sa Legobitar och flyttade sig bort, som för att distansera sig från det hemska.
”Vi måste ta oss till Kiruna. Moltie, klarar du av att transferera dig?” frågade Dark Lizard försiktigt. Hon nickade. Crew höjde sina trollstavar och med ett litet plopp var de alla försvunna. Att Sarah Dumbledores mun fick ett nöjt leende på läpparna kunde ingen av dem se.

Det var mörkt när crew kom fram till en avskild plats utanför Kiruna. Med en gång fick de dyka in bakom några stora buskar, för det första de såg var dödsätare.
”Jag ska döda dem.” sa Angelina mörkt och tog fram sina gem, men de andra stoppade henne.
”Titta.” viskade Missmonroe och pekade mot en mycket liten dörr som de kunde urskilja från marken. Försiktigt, utan att dödsätarna fick syn på dem, gick de fram och ställde sig bredvid den.
”Ska jag öppna?” viskade Legobitar och böjde sig ner.
Alla de andra nickade, och Legobitar tog tag om dörrhandtaget, och med ett gnällande ljud började dörren att öppnas…