”Angelina…” sa Legobitar långsamt. Angelina nickade distraherat för att visa att hon lyssnade medan hon knappade febrilt på mobilen. ”Var är min mössa?” Angelina tittade upp.
”Huh?”
”Min mössa”, upprepade Legobitar. ”Den är borta. Den försvann när vi… när du… SMSade oss.”
”Mhm?”
”MEN VI ÄR I UMEÅ! DET ÄR I NORRLAND! FATTAR DU HUR KALLT HÄR ÄR ELLER?!”
”Vi är faktiskt i Västerbotten”, påpekade Missmonroe försynt. Legobitar blängde på henne.
”Det spelar väl ingen roll om det hade hetat Tropic Island, jag fryser väl inte mindre om öronen för att det HETER nåt annat än vad jag säger?!”
De andra i crew tittade på varandra.
”Jag tror att någon börjar bli lite trött”, anmärkte Stierna i en teaterviskning. ”Vi kanske borde hitta någonstans där vi kan sova en natt.”
”Någonstans INOMHUS, för det är KALLT här!” sa Legobitar från bakom deras ryggar.
”Någonstans inomhus där vi kan sova en natt”, ändrade sig Stierna.
”Så länge det finns kladdkaka”, tyckte Moltena.
”Så länge det inte finns någon snö”, tyckte Dreaner.
”Eh, guys. Vi kanske borde tänka på att lokalisera oss först”, tyckte Allie Trox. När de såg sig omkring konstaterade de att de mycket riktigt var på en väldigt olokaliserad plats. Alla vände sig mot Missmonroe.
”Vi kanske… euhm… hey, där är en busshållsplats!” Alla åtta rusade fram till hållplatsen (eller ja, sju av dem rusade, Moltena vaggade efter) och trängdes runt skylten med avgångar för att se när nästa buss in till stan och civilisationen avgick.
”Hur mycket är klockan?” frågade Stierna. Dark Lizard kollade på iPoden.
”17.17”
”OMG IT’S A SIGN!” utbrast Missmonroe exalterat. De andra tittade på henne med höjda ögonbryn.
”Ett tecken?” upprepade Dreaner, fast på svenska så att alla skulle förstå.
”JA!” skrek Missmonroe och hoppade upp och ner. ”17.17! Ett till sju ett till sju! Det finns sju Harry Potter-böcker!” Tillochmed Moltena stirrade nu på Missmonroe.
”Jag tror att det finns en till som behöver sova”, muttrade Dark Lizard. De andra nickade instämmande. ”När går nästa buss?” frågade han sedan.
”Om fem minuter”, svarade Stierna. ”Om den inte är försenad.”
”Well, duh? Det fattar väl vi med?” tyckte Dreaner. Stierna beslöt sig för att hålla tyst.
Bussen var försenad. Väldigt försenad. Tillslut vände sig Legobitar om och kollade tidtabellen en gång till.
”Men ÅH!” utbrast hon. ”Den här bussen går ju inte den 24/12!” De andra stirrade på henne.
”Nej,” sa Dark Lizard tillslut ”Och det spelar väl knappast någon roll eftersom det är den ARTONDE december idag?!” Legobitar tittade på honom.
”Ojdå”, sa hon sedan fånigt och satte sig ner på marken. ”Jag behöver sovaaaaaaaaa!” ylade hon förtvivlat.
”Jag med”, muttrade Moltena. ”Och så är jag hungrig. Jag vill ha polkagrisar och pepparkaksdeg.”
”Vi får se vad de har när vi kommer in till stan”, sa Dreaner betryggande och klappade henne på huvudet.
”Nu kommer bussen!” hojtade Missmonre, och mycket riktigt, långt borta på vägen skymtade de två strålkastare från en buss. Tack och lov.
Det tog en halvtimme för bussen att köra dem in till centrum. Torghandlarna höll precis på att plocka ihop när de gick förbi ett godisstånd och Moltena tvärstannade, pekade och skrek
”POLKAGRISAR!” Alla inom hörhåll (det var ganska många) stannade till och vände blickarna mot den gravida kvinnan på torget. Allie vinkade generat till dem att det inte var någon fara, och de flesta verkade acceptera det och strosade vidare. Dreaner köpte kvickt ett par hekto polkagrisar av den skräckslagna torghandlaren och gav till sin havande fru. Legobitar stod och hängde på Missmonroe, som i sin tur stod och såg längtande efter de rostade mandlarna. Hon smög fram sin trollstav ur jackfickan och viskade
”Accio rostad mandel!” Hon fick ingen mandel i handen, utan istället dök det upp en tjej precis intill dem som sprungen ur luften.
”Hej,” sa hon andfått. ”Det var någon som ropade på mig?” Alla i crew stirrade på henne. De hade väl inte sagt något? Och definitivt inte ropat på någon?
”Nej?” sa Angelina tveksamt.
”Joo! Jag är rostad mandel och det var någon som ropade på mig? Ni är fefo-crew, right?”
”Alltså jag vill gå under cover”, muttrade Dreaner. ”Jag är trött på att alla känner igen mig överallt och hela tiden.”
”JA vi är fefo-crew”, sa Stierna och försökte överrösta Dreaner. ”Har du någonstans vi kan sova i natt? Vi är ganska trötta och skulle behöva ta igen oss lite så vi kan fortsätta leta efter Zirius.”
”Jaa, visst! Men nu när ni är här måste ni ju få träffa Lyra också. Hon är snäll, ni kan nog bo hos henne. Vår fefostuga är helt överbelamrad med spam för tillfället, det går knappt att komma in genom dörren. Crew tittade förläget på varandra. ”Och vi som hade tänkt baka pepparkakor idag, jag gjorde tillochmed deg i går, men när vi kom idag så var hela köksbordet OCKSÅ fullt med spam så det gick inte.”
”Så du har pepparkaksdeg kvar?” frågade Moltena och glömde bort att hon två sekunder tidigare haft dåligt samvete för att Fefo höll på att förfalla totalt när hon inte var där och höll ordning.
”Ja”, svarade rostad mandel. ”Hur mycket som helst. Vi hade tänkt göra pepparkakor till ALLA på hela Fefo, men det går ju inte.”
”Men jag kan ta degen. Om du ger den till mig så får du en bonus när vi kommer hem!”
”MOLTENA!” skrek Stierna och Allie i kör. ”DU KAN INTE MUTA MEDLEMMARNA!”
”Det är ingen muta, det är en… rättvis bytesaffär! Jag får deg och hon får en färdig pepparkaka! Eh. En elektronisk i alla fall. Du kan få en cookie också!” sa hon givmilt till rostad mandel.
”Nej tack, cookies har jag så det räcker och blir över. Det spelar ingen roll hur mycket jag rensar, det finns alltid några gamla kvar. Men du kan gå pepparkaksdeg, det är lugnt. Vi kan säga att det är en 110 dagar försenad födelsedagspresent. Eller en för tidig julklapp.”
”Men hur kan vi få tag på Lyra då?” frågade Angelina.
”Ring henne, ho---” Angelina hade tagit upp sin telefon med sån iver att hon boxat till rostad mandel på hakan.
”OJ FÖRÅT! Men vad har hon för nummer?” rostad mandel rabblade upp numret och Angelina slog det lika fort.
”Hej Lyra, fefo-crew här. Ja, vi är i Umeå nu. Nej, vi har inte hittat Z. Får vi sova hos dig i natt? Lite trångt? Äh. Vi har varit på resande fot i arton dagar, vi är vana vid trångt. Eller…” hon sneglade på Moltenas mage. ”Vi kommer nog på nåt. Bara vi får tak över huvudet så Legobitar slutar tjata om sin mössa och jag kan ladda min mobil. Bra! Då kommer vi!” Hon la på och vände sig mot de andra. ”Det gick bra”, sa hon.
”Vart bor hon då?” frågade Dark Lizard. Angelinas leende slocknade.
”Det glömde jag fråga.”
”Men det vet jag”, sa rostad mandel, och så sa hon adressen. ”Men vi kan väl transferera oss dit? Rådhustrappan är så mörk att det är ingen som märker om vi försvinner därifrån, den ligger bara här borta, kom…”
De transfererade sig hem till Lyra, som mötte dem i ytterdörren med ett glatt leende.
”Hej, välkomna! Vilken tur att ni kom idag, mina föräldrar är borta och jag är ensam hemma, så deras säng är ledig, och…”
”PAX!” ropade Moltena och gick in i huset. ”Där ska jag och Dreaner sova!” De andra visste bättre än att säga emot, så de bara nickade. Lyra tittade mellan Moltena, Dreaner och resten av crew, men konstaterade att det nog var bättre att hon också höll tyst om saken. ”I alla fall”, fortsatte hon. ”Det finns en soffa här och en där och så är mattan under soffbordet ganska mjuk och köksbänken är inte heller helt fel. Ni får hitta vad som passar helt enkelt. Crew stegade vidare in i huset och gick runt och intog sovplatser. Tio minuter senare hade lugnet sänkt sig över Lyras hus och det enda som hördes var snarkandet från åtta utmattade crewmedlemmar.
Det är sex dagar kvar till jul, men kommer crew hinna hitta Z? Kommer de ens hinna vakna innan nyår? Innan nästa återträff?! Vi får se när de vaknar imorgon. Nu måste vi nog lämna dem att sova ifred…
”Huh?”
”Min mössa”, upprepade Legobitar. ”Den är borta. Den försvann när vi… när du… SMSade oss.”
”Mhm?”
”MEN VI ÄR I UMEÅ! DET ÄR I NORRLAND! FATTAR DU HUR KALLT HÄR ÄR ELLER?!”
”Vi är faktiskt i Västerbotten”, påpekade Missmonroe försynt. Legobitar blängde på henne.
”Det spelar väl ingen roll om det hade hetat Tropic Island, jag fryser väl inte mindre om öronen för att det HETER nåt annat än vad jag säger?!”
De andra i crew tittade på varandra.
”Jag tror att någon börjar bli lite trött”, anmärkte Stierna i en teaterviskning. ”Vi kanske borde hitta någonstans där vi kan sova en natt.”
”Någonstans INOMHUS, för det är KALLT här!” sa Legobitar från bakom deras ryggar.
”Någonstans inomhus där vi kan sova en natt”, ändrade sig Stierna.
”Så länge det finns kladdkaka”, tyckte Moltena.
”Så länge det inte finns någon snö”, tyckte Dreaner.
”Eh, guys. Vi kanske borde tänka på att lokalisera oss först”, tyckte Allie Trox. När de såg sig omkring konstaterade de att de mycket riktigt var på en väldigt olokaliserad plats. Alla vände sig mot Missmonroe.
”Vi kanske… euhm… hey, där är en busshållsplats!” Alla åtta rusade fram till hållplatsen (eller ja, sju av dem rusade, Moltena vaggade efter) och trängdes runt skylten med avgångar för att se när nästa buss in till stan och civilisationen avgick.
”Hur mycket är klockan?” frågade Stierna. Dark Lizard kollade på iPoden.
”17.17”
”OMG IT’S A SIGN!” utbrast Missmonroe exalterat. De andra tittade på henne med höjda ögonbryn.
”Ett tecken?” upprepade Dreaner, fast på svenska så att alla skulle förstå.
”JA!” skrek Missmonroe och hoppade upp och ner. ”17.17! Ett till sju ett till sju! Det finns sju Harry Potter-böcker!” Tillochmed Moltena stirrade nu på Missmonroe.
”Jag tror att det finns en till som behöver sova”, muttrade Dark Lizard. De andra nickade instämmande. ”När går nästa buss?” frågade han sedan.
”Om fem minuter”, svarade Stierna. ”Om den inte är försenad.”
”Well, duh? Det fattar väl vi med?” tyckte Dreaner. Stierna beslöt sig för att hålla tyst.
Bussen var försenad. Väldigt försenad. Tillslut vände sig Legobitar om och kollade tidtabellen en gång till.
”Men ÅH!” utbrast hon. ”Den här bussen går ju inte den 24/12!” De andra stirrade på henne.
”Nej,” sa Dark Lizard tillslut ”Och det spelar väl knappast någon roll eftersom det är den ARTONDE december idag?!” Legobitar tittade på honom.
”Ojdå”, sa hon sedan fånigt och satte sig ner på marken. ”Jag behöver sovaaaaaaaaa!” ylade hon förtvivlat.
”Jag med”, muttrade Moltena. ”Och så är jag hungrig. Jag vill ha polkagrisar och pepparkaksdeg.”
”Vi får se vad de har när vi kommer in till stan”, sa Dreaner betryggande och klappade henne på huvudet.
”Nu kommer bussen!” hojtade Missmonre, och mycket riktigt, långt borta på vägen skymtade de två strålkastare från en buss. Tack och lov.
Det tog en halvtimme för bussen att köra dem in till centrum. Torghandlarna höll precis på att plocka ihop när de gick förbi ett godisstånd och Moltena tvärstannade, pekade och skrek
”POLKAGRISAR!” Alla inom hörhåll (det var ganska många) stannade till och vände blickarna mot den gravida kvinnan på torget. Allie vinkade generat till dem att det inte var någon fara, och de flesta verkade acceptera det och strosade vidare. Dreaner köpte kvickt ett par hekto polkagrisar av den skräckslagna torghandlaren och gav till sin havande fru. Legobitar stod och hängde på Missmonroe, som i sin tur stod och såg längtande efter de rostade mandlarna. Hon smög fram sin trollstav ur jackfickan och viskade
”Accio rostad mandel!” Hon fick ingen mandel i handen, utan istället dök det upp en tjej precis intill dem som sprungen ur luften.
”Hej,” sa hon andfått. ”Det var någon som ropade på mig?” Alla i crew stirrade på henne. De hade väl inte sagt något? Och definitivt inte ropat på någon?
”Nej?” sa Angelina tveksamt.
”Joo! Jag är rostad mandel och det var någon som ropade på mig? Ni är fefo-crew, right?”
”Alltså jag vill gå under cover”, muttrade Dreaner. ”Jag är trött på att alla känner igen mig överallt och hela tiden.”
”JA vi är fefo-crew”, sa Stierna och försökte överrösta Dreaner. ”Har du någonstans vi kan sova i natt? Vi är ganska trötta och skulle behöva ta igen oss lite så vi kan fortsätta leta efter Zirius.”
”Jaa, visst! Men nu när ni är här måste ni ju få träffa Lyra också. Hon är snäll, ni kan nog bo hos henne. Vår fefostuga är helt överbelamrad med spam för tillfället, det går knappt att komma in genom dörren. Crew tittade förläget på varandra. ”Och vi som hade tänkt baka pepparkakor idag, jag gjorde tillochmed deg i går, men när vi kom idag så var hela köksbordet OCKSÅ fullt med spam så det gick inte.”
”Så du har pepparkaksdeg kvar?” frågade Moltena och glömde bort att hon två sekunder tidigare haft dåligt samvete för att Fefo höll på att förfalla totalt när hon inte var där och höll ordning.
”Ja”, svarade rostad mandel. ”Hur mycket som helst. Vi hade tänkt göra pepparkakor till ALLA på hela Fefo, men det går ju inte.”
”Men jag kan ta degen. Om du ger den till mig så får du en bonus när vi kommer hem!”
”MOLTENA!” skrek Stierna och Allie i kör. ”DU KAN INTE MUTA MEDLEMMARNA!”
”Det är ingen muta, det är en… rättvis bytesaffär! Jag får deg och hon får en färdig pepparkaka! Eh. En elektronisk i alla fall. Du kan få en cookie också!” sa hon givmilt till rostad mandel.
”Nej tack, cookies har jag så det räcker och blir över. Det spelar ingen roll hur mycket jag rensar, det finns alltid några gamla kvar. Men du kan gå pepparkaksdeg, det är lugnt. Vi kan säga att det är en 110 dagar försenad födelsedagspresent. Eller en för tidig julklapp.”
”Men hur kan vi få tag på Lyra då?” frågade Angelina.
”Ring henne, ho---” Angelina hade tagit upp sin telefon med sån iver att hon boxat till rostad mandel på hakan.
”OJ FÖRÅT! Men vad har hon för nummer?” rostad mandel rabblade upp numret och Angelina slog det lika fort.
”Hej Lyra, fefo-crew här. Ja, vi är i Umeå nu. Nej, vi har inte hittat Z. Får vi sova hos dig i natt? Lite trångt? Äh. Vi har varit på resande fot i arton dagar, vi är vana vid trångt. Eller…” hon sneglade på Moltenas mage. ”Vi kommer nog på nåt. Bara vi får tak över huvudet så Legobitar slutar tjata om sin mössa och jag kan ladda min mobil. Bra! Då kommer vi!” Hon la på och vände sig mot de andra. ”Det gick bra”, sa hon.
”Vart bor hon då?” frågade Dark Lizard. Angelinas leende slocknade.
”Det glömde jag fråga.”
”Men det vet jag”, sa rostad mandel, och så sa hon adressen. ”Men vi kan väl transferera oss dit? Rådhustrappan är så mörk att det är ingen som märker om vi försvinner därifrån, den ligger bara här borta, kom…”
De transfererade sig hem till Lyra, som mötte dem i ytterdörren med ett glatt leende.
”Hej, välkomna! Vilken tur att ni kom idag, mina föräldrar är borta och jag är ensam hemma, så deras säng är ledig, och…”
”PAX!” ropade Moltena och gick in i huset. ”Där ska jag och Dreaner sova!” De andra visste bättre än att säga emot, så de bara nickade. Lyra tittade mellan Moltena, Dreaner och resten av crew, men konstaterade att det nog var bättre att hon också höll tyst om saken. ”I alla fall”, fortsatte hon. ”Det finns en soffa här och en där och så är mattan under soffbordet ganska mjuk och köksbänken är inte heller helt fel. Ni får hitta vad som passar helt enkelt. Crew stegade vidare in i huset och gick runt och intog sovplatser. Tio minuter senare hade lugnet sänkt sig över Lyras hus och det enda som hördes var snarkandet från åtta utmattade crewmedlemmar.
Det är sex dagar kvar till jul, men kommer crew hinna hitta Z? Kommer de ens hinna vakna innan nyår? Innan nästa återträff?! Vi får se när de vaknar imorgon. Nu måste vi nog lämna dem att sova ifred…
3 kommentarer:
HahaXD Polkagrisar och pepparkaksdeg?
Sov gott... Verkar som om Dreaner och Moltie fick bästa sovplatsen, men det är klart, bara det bästa duger åt serpensare...
Kallt i Umeå :O? det finns kallare ställen ;P... och norrland är ju enormt x'D... typ gävle eller så räknas ju också till norrland Oo'. (och nu låter jag som min mormor x'D!)
Jag kan tänka mig er folk irra omrking på torget i ume och det är en ganska lustig syn x']... (speciellt när min hjärna skapar extra detaljer... någon anfaller till exempel en subwayskylt ^^')
mycket underhållande och bra denna sak, ja :D!
gravida kvinnor har underlig smak ^^'
Skicka en kommentar